Vet ni en sak? Jag mår bra. I helhet så gör jag det. Under mina 15 år har jag så många gånger, så jävla många gånger stött på motgångar. Inte sådana som får en att bli deprimerad under några timmar, utan riktiga motgångar. Sådana som får en att vilja hoppa från en bro, sådana som får en att undra vad livet vill en för ont.

Men nu, nu är jag äntligen påväg åt rätt håll. Jag förändras, vissa åskådare hejar på mig och andra vill inte ens se på. De senaste månaderna har mitt självförtroende växt snabbare än när mörkret tidigt på halvåret hittar sin plats.

Allt på grund av komplimanger till peppande av vänner till godisätande och sena kväller med folk man tycker om.

Men jag är inte klar. Mitt självförtroende kan inte utstrålas riktigt ännu. Mitt utseende förändras det med. 

Jag behöver inte ändra mitt utseénde men jag vill ändra det. Det är stor skillnad på vill och måste. Jag kommer inte att gå efter hur andra ser på mig utan hur jag ser på mig. Jag kan inte sitta här och säga hur jag kommer att se ut för det vet jag inte själv. Jag kommer ständigt fortsätta att ändras, utvecklas och själv må bättre utav det. Kommer jag att bli klar någon gång? Det vet jag inte. Jag kommer nog aldrig kunna titta på mig själv i spegeln och känna mig helt nöjd, precis som alla andra i hela världen inte kommer kunna göra. Varför kan vi alla inte komma överens om att det är vackert att vara ful. Fan så mycket lättare allt skulle vara.

Aldrig kommer jag att bli perfekt och det är så jävla vackert. Jag är så vackert operfekt.