Hej på er! Det var ett bra tag sedan ett riktigt inlägg landade här. Tar tag i saken nu med kliande fingrar och med ett leende på läpparna. I två år har jag kämpat mot sådant hat mot mig själv, med sådan ångest och mot min egen egentligen så vackra spegelbild. Vad blev så fel? Men hur kunde det i slutändan bli så rätt? Innan min sjukdom var jag övervikig med ett sämre självförtroende än en rostig brödrost, under min sjukdom mådde jag nästan ännu sämre. Spegelbilden var ännu större men min ofunktionella hjärna var så mycket mindre. Vet ni hur det kändes att varje dag möta sin värsta rädsla? Att äta. Något som jag idag älskar och har underskattat något så fruktansvärt. Idag, idag mår jag bra. Imorgon mår jag bättre och om en vecka är allt underbart. Varför? Jo för att jag lever. Jag tackar mig själv, mitt hjärta för att det fortsatte slå. Jag tackar min mamma och min familj. Jag tackar mina fina vänner Emma, Bella och Moa. Jag tackar alla, alla som fått mig att må bra. Alla som lett mot mig, alla som gett mig fina komplimanger och alla som överhuvudtaget har varit en del av mitt liv. Tillsammmans har vi kämpat och tillsammmans har vi vunnit. Jag är frisk, jag är fri & lycklig. Aldrig mer Anorexia, aldrig mer.