2 år gamla bilder. Så hemska. Så sorgliga. Så sanna.

Tänk att jag inte såg det där själv. På bilderna åt vänster skulle jag precis bli inlagd. Varför undrade jag. Nu förstår jag. Herregud vad blind jag var. Hur kunde jag inte se hur utmärglad jag var? Det är svårt för mig att minnas och förstå mig själv från den tiden. Dels för att jag inte vill minnas men också för att den personen på bilderna inte var jag. Det var "ana". Ana, den smartaste, listigaste och elakaste av dom alla. Att jag är en av dom som vann över henne gör mig stolt. För att det där var inte jag.

Flera kilon tyngre, flera kilon friskare, flera kilon av lycka.

Jag är frisk, fri och starkare än någonsin. Jag har rest mig från en sjukdom som jämförs med cancer.

Jag har gjort det. Alldeles själv. Aldrig mer anorexi. Aldrig mer.