Tänk hur allt i era huvuden egentligen inte är mer än hopp och drömmar. För om ni noga utvärderar vad ni ägnar ert dagstänkande åt, så handlar det mesta om ideal eller vi gör så här. Vi tar mig som ett exempel.År 2012, drömmandes om en fin vältränad sommarkropp. Slutar samma år efter svältande och promenader som blev till träning och löprundor, på 43 kg och sammanlagt inlagd på sjukhus i minst två månader. Ett hjärta som slog nära döden och en hjärna som inte ville eller orkade tänka. Vad var rätt? Vad var fel? Är en 143 kg och 172 cm lång Yasmine rätt? Är det ett ideal? Jomenvisst, för detta är väl vackert. Eller hur? Visst var jag?

Om man nu har tränat så kan man väl inte se ut såhär? Jag menar, då har man ju en slimmad kropp. Inte ett skelett framför spegeln man så blindt kollar i.

Jo.. Där kommer jag in i bilden igen. Det blev så mycket alldeles för allvarligt fel för mig. Aldrig har jag blundat så hårt för sanningen, aldrig har jag ljugit så starkt för mig själv.

För att det kan gå fel. Så himla fruktansvärt fel.