Imperfect but beautiful.

I dagens samhälle är det förbjudet att ha kroppskomplex. Varenda kvinna ska vara precis som hon är, för det är vackert. Och det är det. Det är vackert att ha självförtroende nog att inte hitta ett enda fel på sin kropp. Men det är även nära intill omöjligt. För ett par månader sen var jag på botten. Jag mådde inte alls bra över min kropp eller mitt utseende. Allting var fel och jag hamnade i en depression. En plågsam och ångestfyllt depression. Men jag fick hjälp. Jag fick antidepressiva som hjälpte mig med vardagen och jag började komma tillbaka, sakta men säkert. När mitt psyke blev allt mer stabilare började jag jobba på min kropp. Jag var rädd. Rädd att jag skulle falla tillbaka i min sjukdom på grund av mitt mående. Men det hände inte. Istället blev jag piggare, lyckligare och allt mer självsäker. Jag är ännu inte klar men mycket handlar om framsteg. Att våga erkänna för sig själv att man gör framsteg. Varför delar jag med mig av detta? För att det är okej att inte vara nöjd med sig själv. Det är okej att må dåligt och det är okej att ta emot hjälp som funkar. Det är okej att jobba med sig själv och det är okej att öppet erkänna hur man mår. Kära ni, det handlar inte om vad som är vackert för andra. Det handlar, och kommer alltid göra, om vad som är vackert för dig.